JunkyardREA och ingen är gladare än jag! Hela 22 olika produkter blev det kvar efter jag rensat kundkorgen. Ett gäng tröjor, en mysdress, 2 par skor, lite tishor och två kepisar samt nån present. Jag orkar inte backa och spara ner alla bilder, men här nedan kan ni få lite färginspiration! :-) Då ser ni även vad mycket av det jag beställde går i för linje.. :)

När jag var 17 och pluggade så bodde jag i Trollhättan där Junkyard.se har sin markbutik, tror ni jag mådde gode bra eller? :)

Förra veckan stod jag föresten utanför jobbet i min knallgröna mössa och min multifärgade täckjacka som jag spontanköpte där precis före jul. En kvinna rusade förbi och i farten ropade hon "Ååååh vad härligt med färg i vintermörkreet!" Och visst är det så, åtminstone jag blir gladare av FÄRG och ska vi lita på forskningen så blir ni det också. :)



Har denna tröja i grönt också.. Och tänk er denna tröja, med stövlarna nedanför! Det kan man kalla magiskt. :-)

Tror dom kan befria oss, men jag ser ingen frid i att kriga och slåss NEJ!

Gör lite reklam för projektet via min blogg. Och skriver som jag gjorde på facebook.. Det är läskigt att bli filmad, men strunta i det. Och strunta i att jag var sjuk och såg sur ut, jag gör tydligen det när jag fokuserar på något. :)

Men se vilka fina deltagare vi har i projektet! Jag älskar mitt jobb, och det är fantastiskt att få betalt för att göra något som är så förbannat roligt och givande. Jag tror och hoppas att jag kan tillföra lite till andra unga hos oss som behöver ta sig vidare på olika sätt, mot olika individuella mål.

Det finns mycket att säga om projektet men om jag ska sammanfatta mig kort så känns det förbannat coolt att få jobba i ett projekt där man verkligen ser alla individer och tar tillvara på och försöker hjälpa dem med deras egna ideér och viljor.

Sprid gärna vidare till Piteå och Luleåfolk som är unga och bara slackar runt!



Här kan ni läsa: http://svt.se/2.56952/1.2686152/unga_hjalper_unga

1. Ta i beaktning att jag var väldigt upprörd när jag skrev igår och att det gick över när jag skrivit klart. Jag tror det skulle krävas ungefär 5000 kommentarer till för att jag skulle tappa förståndet och slå någon. :-) Skrika kanske, men inte dra en högerkrok.

2. Jag har tagit tag i det och enbart fått positiv respons och hjälp.

3. Jag tycker det är en viktig fråga med tanke på hur vanligt det ÄR med åldersdiskriminering, för åldersdiskriminering är precis vad det är när man säger att "en vuxen" måste vara med, till mig.. Det är inte okej och trender måste motarbetas och lyftas för att man ska kunna förändra.

4. Tack för era ord. Jag vill dock poängtera att det inte är synd om mig på något vis. Jag har själv valt och ångrar ingenting. För hade jag inte gått dom krokiga vägar jag gått hade jag inte varit så enormt stark och självgående som jag är idag.

5. Det var jag själv som valde att försöka bli stor för fort, och ingen kunde stoppa mig. :-)

Puss och kram!

Hejsan.
Mitt namn är Nadia Hill och jag är ganska precis 23 år fyllda. Jag är mamma till en dotter som är 16 månader gammal och min graviditet var ett helvette. Jag gick rakt från ett djupt återfall i missbruk till att bli gravid och återfå livet. Det var en tuff resa och att tända av från metadon och en rad andra substanser samtidigt är ingen hit, men det går lite lättare om någon masserar ens ben när nervryckningarna blir för påfrestande. När musklerna krampar så ont i kroppen för att abstinensen är för brutal, då är det skönt att inte vara ensam.

Mina föräldrar skiljde sig när jag var knappt 11 år. Det var ett rent och skärt helvete med allt från bråk till bodelningar och dyra räkningar hos advokater. När jag var 12 år började jag röka hasch. När jag var 15 år så var jag en sliten liten tjackpundare och hade fastnat för alla droger som finns i norrbotten förutom alkoholen, den kom senare. Det absolut bästa jag visste var att vara påtänd på tjack och när jag idag läser mina dagböcker från den tiden där jag svär evig trohet till ms amfetamin så mår jag nästan illa.

Fram till 2009 så har jag flyttat runt endel. I Gällivare där jag till stor del är uppvuxen bodde jag på två olika ställen. I Piteå där jag bott till och från sedan årskurs 6 har jag haft 11 olika hem. Fler av dom utan min mamma än med. När jag var 17 år så flyttade jag till Trollhättan och pluggade till frisör. När jag blev 20 år flyttade jag till Stockholm var jag hann bo i 4 olika områden, i 4 olika lägenheter. Bara den ena och sista var min helt egna, bara min. Utöver detta har jag hunnit med att bo på ett utredningshem i Skellefteå (då var jag 13.), jag har varit akutplacerad i Norrtälje dit jag flögs ner med fångvaktare från kriminalvården i ett miniflygplan och psyket proppade i mig piller för att jag skulle hålla mig lugn under resan. (Då hade jag precis blivit 15 år.) Jag har även varit placerad på ett HVB-hem i Kalix varifrån jag rymde för att abstinensen vann. Jag var tvungen att knarka, och längtade så efter min bästa vän fru Tjack att jag trots min ringa ålder på 15 år valde det som för mig då var det bästa. Jag har även varit placerad på ett Paragraf 12 hem på låst avdelning under 6 månaders tid där jag fick min kropp genomsökt av främlingar. (Detta har jag även fått utstå av poliser, samt av tulltjänstemän när jag var 14 år och misstänktes smuggla in droger i landet. Ja, dom körde upp fingrar i fittan på mig.) Jag har också varit inskriven i en social åtgärd i 14 månader och under den tiden fanns inte många dokumenterade drogtester som var godkända, men jag manipulerade mig framåt. Jag har haft LVU (tvångsvård.) 3 gånger i mitt liv och jag har sammanlagt varit borta på instution ungefär ett år av mitt liv. Det här ger er siffran 22 och det är alltså 22 olika platser som varit mitt hem under mitt 23 år långa liv. Och då har jag förmodligen missat att ta upp någon av dom platser jag ansett vara mitt hem, och så lägger vi till tvångsintagning på psyket på det.

När jag var 14 år drog jag till Turkiet och söp på whisky och öl och all möjlig jävla sprit i en vecka. När jag var 14 så låg jag på en strand i Luleå skärgård efter att ha tagit alldeles för mycket av drogen DXM och när jag var 12 år blev jag äckligt våldtagen av en snubbe som var 27. Det berättade jag inte för någon förän 3 år senare.
Under mitt liv har jag varit i kontakt med socialtjänsten av en rad olika orsaker men främst droger. Polisen har lobbat mig så många gånger för att jag har varit så satans nedsupen att jag tappade räkningen efter 8 gånger. Jag har blivit dömd för narkotika och våld mot tjänsteman gånger några gånger och fått stadiga böter och övervakning. Jag har blivit utredd för grov misshandel efter att ha spräckt skallen på en tjej med min butterfly samt även ett så kallat rån. Jag har tappat mitt lämplighetstillstånd pinsamt många gånger och fick inte börja övningsköra förän jag var 18 år och 4 månader. Om ni visste allt som har hänt, som polis och myndigheter aldrig visste. Jag har i sanning känt endel poliser bättre än vad jag känt min egen pappa. Jag har blivit utsatt för överdoser som andra människor valt att ge mig med flit, men jag har råkat överleva. Jag har utsatt mig själv för överdoser för att jag inte har velat överleva men råkat göra det ändå. Jag har blivit diagnostiserad för djupa depressioner och varit på sankt eriks psykakut i Stockholm. Jag var 13 år första gången jag fick sömnmedicin och antidepressiva på recept. Jag har alltid tagit några kartor åt gången.

Jag har inte bara slagit folk. Jag har åkt på stryk också, så smärta det är ingenting som är konstigt. Förlåt för min okänslighet men en smäll på käften är nästan lite skönt, även om jag vet att det är helt sjukt och jag hatar våld. Men jag har blivit rätt hårdhudad på det viset. Jag har blivit skadat utnyttjad på alla vis ni kan komma på och jag har också utnyttjat. Jag har blivit ärrad, och ärrat så många.

Skolan var aldrig min grej förän jag började plugga frisör även om jag fixade mina grundskolebetyg medans jag satt bakom lås och bom. Men mina allergier satte stopp för frisöryrket och jag hittade nya, egna vägar. När jag var 20 år så hade jag ett CV som fyllde ett helt A4 med storlek tolv på texten, jag känner fan inte många andra som hade kunnat göra det. Framförallt inte när stora delar fyllts upp under aktivt missbruk av alkohol, tabletter, pulver, opaiter och psykadeliska preparat.  På en period av tolv månader så gick jag från att bli förbannad på chefen pga av åldersdiskriminerande löner till att bli invald i den lokala fackklubben, till Norrbottens Regionsstyrelse, till den nationella styrgruppen för Ung-frågor och sedan samma grupp för HBT-frågor. 2008 var jag med ett gäng år tillgodo yngsta deltagare på en helt galet tråkig kongress som jag ville måla om i färgglada färger. Ungefär 18 månader efter att jag började intressera mig för arbetsrätt (främst frågorna om diskrimineringen av Unga.) så stod jag på en scen ute på en kursgård i Stockholm och talade närmare en timme inför över 100 personer om hur man bygger upp ett regionalt fackligt arbete. I publiken satt tjänstemän med 20 tusen mer i månadslön än mig samt Sveriges unga fackligt brinnande människor. Det fanns någon enstaka i min ålder utan speciella uppdrag, men annars skulle jag tippa på att den yngsta efter mig gick ut grundskolan en sisådär 8 år före mig.

Jag fick ofta höra att jag var helt jävla fantastisk, att jag kickade ass. Det dom inte visste var att jag söp som ett as så fort jag fick chansen och därav var så jävla bakfull under mitt scenbabbel, samt att jag knarkade i smyg. Tyvärr, men jag var tvungen för att överleva.

Jag har hållt på med sport också. Fotboll, Hockey, Slalom, Handboll, Ridning, Snowboard, Twintips, Snowblades och jag har hunnit krascha en skoter i mitt liv. Krockat i drogdimman med en stulen bil och stulit sjukt mycket när jag var en liten unge. Men jag har också alltid fått höra att jag är helt fantastisk på att prata, att se andra människor och att klara av sådant som andra inte vågar. När jag var 10 år förstördes hela kvällen under vår familjesemester till Turkiet för att jag tyckte min morfar var en rik vit jävel och snål som fan som inte kunde ge bort hela vårt semesterkassa till den stackars uteliggaren. Jag har alltid sett livet som en utmaning och gjort sådant jag egentligen inte törs. Jag har också alltid känt mig annorlunda för att jag har brytt mig om hela vår planet och när jag var yngre så kunde jag faktiskt inte i ärligehetens namn hantera alla fina ord jag fick höra om mig själv. Jag var för dum för att förstå att det folk sa åt mig var sant. Jag var en krigare, en stark, modig och rapp tjej. I min egen värld var jag en jävla nolla. I andras ögon har jag alltid varit så jävla nice. Men tillslut hittade jag självinsikten och om folk tyckte jag hade levererat förut så var det ingenting i jämförelse med det jag gjorde när jag insåg hur jävla bra jag var. Jag tog ett beslut om att ge det drogfria livet en ärlig chans. Jag bestämde mig för att det är äckligt att väga 38kg pga av amfetaminmissbruk och insåg att jag var inte så himla fet och äcklig ändå. Eller äcklig var jag, för jag var en jävla pundare.

Jag är en fantastisk människa. Jag har så många bra egenskaper att det kommer sticka er i ögonen om jag berättar om alla men låt mig dra ett gäng: Initiativrik, framåt, modig, rak, ärlig, hård men rättvis, pedagogisk (Jag har bevis för min nuvarande chef sa så.), självsäker, rolig, magisk, ödmjuk, har lätt för att lyssna, kan anpassa mig till det mesta, kan leda och bli ledd, bra på att ta instruktioner och vara punktlig, jag kan motivera andra och inspirera andra, jag kan skapa förtroende och dela med mig av glädje. Jag hittar fanimig någonting posititvt i 97% av alla dom saker som andra bara kan se som någonting svart, jag kan se saker ur andras perspektiv, jag kan ge perspektiv, jag kan engagera men framförallt så kan jag vara jag. För jag känner mig själv. Jag tror jag stannar här.

Livserfarenhet är ingenting man får genom att leva visst länge, livserfarenhet är något man kan säga att man har - när man ärligt kan säga: Jag klarar precis vad som helst. Jag kan säga det, för jag vet, att det finns ingenting som jag inte klarar av.

Ojdå, jag glömde visst berätta om all utbildning jag hunnit med samt specifisera min grymt breda arbetslivserfarenhet trots min ringa ålder. Jag kanske glömde säga att jag bytt jobb pågrund av nyfikenhet och viljan att utvecklas oftare än min mormor sagt "Det är mycket med det jordiska" senaste året. Och tro mig hon säger det fan jämt. Sa jag föresten att jag vet hur det känns att få en pistol tryckt mot ryggen? Att jag vet hur det känns att ha en pistolpipa riktad mot min panna och sa jag att jag vet hur det ilar till i kroppen när någon trycker av och man blir utsatt för en skenavrättning?! Jag vet hur det känns, att vara säker på att jag ska dö. Jag vet också att jag inte sprang när jag såg pistolen. Jag stod där i en park i en stockholmsförort och sa : Skjut då din jävla fegis! Kom igen då, om du vågar.

Jag säger inte att jag är en speciellt vanlig person, men jag säger att jag inte heller är unik. Jag säger att olika sätt att leva skapar olika sorters människor, olika liv ger olika erfarenhet och är det någonting jag har gjort under mitt liv så är det att ha analyserat allt som skett och lärt mig någonting. Jag har lärt känna mig själv, och det mina vänner är en förbannat bra person.

Döm mig aldrig mer när jag berättar att jag är 23 år. Ge fan i att tro att jag är en bortskämd snorunge som fått allting serverat på silverfat. Jag tvättade inte mina egna kläder när jag var 13 år för att jag var tvungen, jag gjorde det för det mest naturliga var att fixa det själv. Det är någonting som följt mig hela livet, att den som ska göra saker för mig, i mitt liv, det är jag.

Säg aldrig mer åt mig att en vuxen person bör närvara när jag gör det som är min vardag. Någongång återfaller jag i osunt beteende och då får du en smäll på käften kärringjävel. Jag mår grymt bra nu i mitt liv och känner tacksamhet och kärlek inför allt jag gör, förstör fan inte det för mig pågrund av din egen osäkerhet och dåliga självkänsla. Säg aldrig mer att det är lätt att ljuga för mig, för tro mig - är det någon som kan läsa människor - så är det jag.

Döm inte mig tant lilla, innan du vandrat 23 år i mina mockasiner. Döm inte mig och tro att du vet någonting efter att du läst den här texten heller, för jag har undanhållit det värsta och fått värk i vänsterhanden så dom resterande sju åttondelarna, dom tar vi en annan dag. När jag är klar, så varsågod och bilda dig en åsikt om huruvida jag är en vuxen person eller inte.

Tack för den och skönt att vara tillbaka! Jag har saknat er.

P.s Svaret på frågan i rubriken: Jag vet inte, men inte i siffror i alla fall. D.s

Men snart så! :D

Livet rullar på, och jag har inte så mycket tid men bloggen får leva på i sin takt, vilken hänger på hur snabb takt resten av mitt liv går i. Fan, det där blev tjorvigt men ni är ju relativt kloka så ni hajjade!

Det har varit jävligt jobbigt här alltså. Förra veckan var en jävla mardröm och jag visste fan inte om jag skulle skjuta mig själv i huvudet, lägga mig ner och gråta eller supa mig full. Men, jag gjorde inte det och thank good för det. Jag försökte stanna upp och andas djupt, och se där! Det fungerade.
Det har hänt så sjukt tråkiga saker som jag inte på en fläck är redo att skriva om här men en sak är väl en sån där sak som jag fasat över och varit så satans jävla rädd för.

Jag har överlevt en riktig kris, kan man säga.
Eftersom att jag är en beroende människa vare sig jag vill eller inte så är kriser inte bra. Är det någon gång jag känner för att gå igång på metadon eller panga i mig en rykare så är det just vid en kris. Därför har jag gjort saker som är bra för mig. Jag har varit helt ärlig med vad som hänt och berättat för mina kollegor samt chefer, jag har gått på fler na-möten på sista tiden än vad jag gjort på flera år. Jag har umgåtts med människor som är bra för mig och ger mig energi istället för att tjuva av den sista jag hade och framförallt har folk ställt upp som fan. Kramat mig, umgåtts med mig, ätit med mig, lekt med Pebbels så jag hunnit fixa sådant som måste fixas men framförallt har jag nog fan inte garvat så mycket som jag gjort sista veckan på grymt länge. När man känner att man håller på trilla ner i en grotta så måste man hålla i sig!

Jag är enormt glad och tacksam över livet just nu. Jag jobbar på, trivs som tusans och känner fullt stöd från min arbetsplats i detta. Imponerande fint!

Helgen som gått har sett ut som så att fredagkväll inleddes med ett na-möte i Älvsbyn. Sedan for jag med två fina människor samt min lilla Pebbla till Lillpite och såg på film och käkade slisk och drack hallonsoda. Igår städade jag i en fasansfullt långsam takt så det tog hela dagen. Sällskap av Pebbels samt Pebbelskontrollant hade jag hela tiden. Under kvällen dök underbaring två upp och Pebblan fick hoppa i säng ovanligt sent och sedan blev det nattmat, yatzy och en hel del skratt och värme. Som grädden på moset hade jag en underbaring sovandes på en madrass på golvet och en annan i min soffa. :-) Visst vet ni att pyjamaspartyn blir roligare med åren?

Idag hann jag kramas lite med den ene innan han var tvungen att dra vidare. Sedan frukostintag och umgänge med tvåan och så ett Na-möte på det! Helt fantastiskt.

Nu har jag varit och handlat precis och ska väl börja med dom här kvällsrutinerna för lillsmulan. När hon däckat väntar lite tvätt som vill att jag ska ta hand om den, lite ihopplock och sedan avslutar jag min kväll med snus, tända ljus, hallonsoda, rökelser och ett fett smile på mina läppar.

Love the life you live, live the life you love och så äre bara! :-)

Jag har lite ont i hjärtat.

Men det går över. Det gör det alltid. Frågan är bara hur länge man tillåter sig själv att älta.

Imorgon är det måndag. Till helgen är jag barnledig. Frågan är om det blir jobb eller hångling. Hm.

Chärlek.

Jag kommer innan 2011 är slut att bli kallad som vittne till en rättegång. Och jag har redan stött på folk som Inte tycker att jag ska vittna. Låt mig få berätta, hur jag tänker. Inte för att jag på något vis ska behöva förklara varför jag tycker det är åt helvette att tre personer sparkar ner en ensam kille så han blir liggandes i kramper på backen, utan för att jag helt enkelt känner att det här är ett viktigt ämne att prata om.

Låt mig börja med att berätta lite kort om händelsen. För några månader sedan befann jag mig utanför krogen där jag jobbade under sommaren. Jag stod och pratade med en person, som må hända är en idiot men det är oväsentligt, på andra sidan gatan. Under vårat samtal kommer en bil i hög hastighet upp bakom oss, ut hoppar tre personer som misshandlar den här killen som jag pratar med med mina mått mätt brutalt. Ha i bakhuvudet att jag är långt ifrån känslig. Jag kan ta en hel del innan det går över gränsen. Dom slår honom till backen pang bom och sedan sparkar dom och slår på honom, han är helt väck och kan inte för fem öre försvara sig och dom fortsätter stampa honom i huvudet. Sedan drar dom därifrån, och där står jag med den här människan som ligger på backen och sprattlar i hela kroppen av kramper. Han hade tur, att han klarade sig utan men. Eftersom att jag såg vad som hände så kan jag helt ärligt säga att jag blev förvånad, när jag efter en lång stunds försök, fick upp honom på benen. I min värld var han ett fall för intensivvård, alternativt kyrkogården.

Jag vet vilka alla dom här grabbarna är. Den ena av dom har jag känt sedan jag var 12 år. Jag tycker om honom, men jag tycker inte om allt han gör. Det jag tycker allra minst om är att han vet vart jag står, och vad jag anser om sånt här - men ändå väljer han att dra in mig i sin skit genom att sätta mig i en helt sjuk situation. Där står jag och ska försöka försvara han som är ensam mot tre pers som stampar honom i huvudet när han redan är utslagen. Han var inte med i matchen för fem öre. Jag gjorde så gott jag kunde och på något sätt var det väl tur att jag var där. Kanske kunde mina gallskrik, "Helvetten" och fysiska försök till försvar ha gjort en liten skillnad.

När dom ska åka därifrån, så sliter jag upp dörren och en liknande konversation utspelas:
Kille jag känner: Du har inte sett något av det här!
Jag: Jag har sett ALLT *****!
Kille jag känner: Pröva mig, du har inte sett ett skit, förstår du!?
Jag: ATT jag ska!

Sedan blir jag knuffad från bilen och far i backen och dom åker jävligt fort därifrån.

Det finns idioter som kan förtjäna en smäll. Men, det finns också gränser. För det första känns laguppställningen 3 mot 1 långtifrån fair. Vidare är det över min gräns att sparka på någon sjukt många gånger, efter att denne redan förlorat medvetandet. Det är också långt ifrån okej att hota mig. Framförallt när det är personer som är allmänt kända för att hålla på såhär. Hota folk till rädsla att öppna truten som dom väljer att tolka som respekt.

Jag hade inte brytt mig ett förbannade jävla dugg om denna misshandel om jag inte varit där. Jag hade inte ägnat den mer än en kort tanke. Men när jag mot min vilja blir satt i en sådan situation trots att han som jag känt väldigt länge vet vad jag tycker, och när jag dessutom känner mig hotad till tysnad.. Jag lackar ur. Jag tar det rent personligt och jag är ingen person man sätter sig på, på det viset. Det blir ren princip.

Jag kan välja att inte säga ett dugg och ge dom här grabbarna mitt stöd. Men dom förtjänar inte mitt stöd för deras handlingar är ingenting jag stödjer, snarare något jag tycker är åt helvete sjukt. Min tystnad skulle bli något helt annat än bara tystnad. Jag skulle med min tystnad säga att det är okej att sparka någon i huvudet så många gånger så man inte hinner med att räkna, jag skulle säga att dom har rätt att göra så, att jag håller med dem om att deras handling var ok. Det kommer aldrig ske.

Jag väljer att istället gå emot dem, att inte vara en av dom som inte vågar säga något. Jag väljer också att stå upp för mig själv för det finns fan inte en jävel som ska kunna tro att dom kan hota mig att hålla käft. Just det sistnämnda blir jag upprörd över bara jag tänker på det. Vi har ju förfan känt varandra halva mitt liv?!

Jag håller inte käft, jag tar inte skit, jag tycker inte att det är okej att någon oavsett vad man gjort tidigare - förtjänar att av tre människor blir stampad på mot asfalten. Hell fucking no och så jävla enkelt är det.

Vill ni gå emot mig för det, och ta deras parti. Eran jävla bussiness. Karma is a bitch, tänk på det men blanda inte in mig i eran förbannat patetiska svaghet. Och om jag ska få ta skit för att jag står upp mot något som enligt mina värderingar och principer inte är rätt, tja. Då är det väl så, jag kan ta det. Men jag tycker ni kan låta bli att låtsas, radera mitt nummer. Anser ni att människor i vårat samhälle ska få bete sig såhär så spelar vi i helt olika ligor och då lär vi inte ha så mycket utbyte av varandra heller.

Jag tror på kärlek och kramar och att jag har ett medmänskligt ansvar. Jag gör bara det jag tror är det rätta att göra och brutal misshandel och kramar och kärlek går inte hand i hand.

Men hittar inte orden.

Ni får värsta partydängan så länge:

Avicii – Levels - Radio Edit

Då är jag 23. Ganska gammalt, meeeen..

När man är 23 så får man hångla lite mer, dricka lite mer hallonsoda och kicka mer ass! Tror fan att man får snusa mer också. :-)

Längtar tills jag fyller 24! Och när jag blir 30 kommer jag nog mest bara hångla hela dagarna.

Najs.

Nej, jag har fan inte det. Det är järnet liksom! Förra veckan var det fullt ös, när jag slutade på fredag drog jag till Skellefteå och jobbade där hela helgen. Visst, slappt att bo på hotell men det blev endel jobbtimmar. Så ska jag hinna plugga också och visst, fine för det. Inga problem. MEN, jag har så helvetes svårt att sitta still när jag väl får upp farten och jo - det känns att jag inte är med Pebbels lika mycket. Det är bra för henne att vara med sin Padre men det blev en förjävla stor omställning. Jag saknar henne så jag nästan dör.
Jag har bestämt mig för att bromsa lite, bara december ut. Sen kör jag så det ryker nästa år igen, men jag måste verkligen använda min almanacka för att få ut så mycket som möjligt på så lite tid som möjligt. Livet går så fort.

Sömbristen som kommer alldeles för ofta gör sig påmind, jag blir så jävla trött och just nu så vette fan vad jag går på men något skumt är det. Kanske är det kärleken till mitt heltidsjobb. Jag älskar det så mycket så jag kör på och har kul även om jag gäspar till ibland.

Nåväl. Jag har börjat gå på NA-möten igen. Det behövs. Jag antar att jag för resten av mitt liv kommer ha perioder där jag mer eller mindre kommer känna ett behov av att tillhöra en gemenskap som består av människor som är precis som jag. Att inte knarka är en sak, men att inte sakna den där kicken som det faktiskt är att smälla i sig en rykare är en annan sak. Jag saknar kicken, jag saknar att känna vindarna blåsa i halsen och ställa mig upp och vara så påtänd att varenda hårstrå på min kropp ställer sig rakt ut. Jag skulle aldrig vilja ha det där livet, någonsin igen - men jag saknar kicken. Det fina i den där misären, för något fint fanns det ju. Deet förstår alla. Det är ett tomrum inom mig, jag saknar något som länge varit en stor del av mitt liv. Som en vän som fanns i alla lägen, en vän som blev en fiende när kicken lagt sig.

Det är så, och kommer alltid vara så till och från - det vet jag. Och det här handlar om att jag är en beroendemänniska. Jag behöver kickar och det jag håller på med just nu när jag gasar på såhär i livet, det är att jag fyller hålet - tomrummet- saknaden, inom mig. Det skulle lika gärna kunna vara kärlek, träning eller jobb. Just nu känns det som att jag missbrukar allt i min väg. Det gör mig egentligen ingenting just nu för jag trivs, men jag vet att det här "knarkandet" inte håller i längden. Vad ska jag göra när jag jobbar 30 dagar per månad och det blir vardag? Vad ska jag fylla tomrummet med då? Den här vägen är inte rätt väg, det förstår alla som lider av det här jävla beroendebeteendet som jag också sysslar med. Jag är i sanning väldigt defekt.

Men hur jävla lätt är det att vara lagom? Skitsvårt.

Nåväl, jag är ju åtminstone medveten om vilken jävla galning jag är och hur jag fungerar så nog ska vi se att jag lyckas tygla mig själv, tids nog. :)

Ta inte detta inlägg som någon form av depp. Jag är bara allvarlig och har seriösa funderingar som jag måste vädra. Det är viktigt det här för jag får fan inte glömma vem jag är och vart jag kommer ifrån. Vad jag har med mig i min ryggsäck och att vara medveten om vad som är bra och inte särskilt bra för mig. Jag måste tänka mig för och ta mig tid att meditera. Åtminstone två minuter. Så länge jag håller koll på mig själv, är allt väl.

Tack för att ni lyssnade! ;) Nu måste jag äta middag! Adios.

P.s Imorgon får jag gäddhäng och rynkor. Najs. D.s

Skruva upp volymen allt som går, luta er tillbaka och se hur många minuter ni kan sitta still.

Försök gärna tänka UTANFÖR kokain och LSD-bubblan. (Tror fan inte det "behövs" på det där stället!)

Kanske man skulle börja spara ihop till en biljett då?! :)